MUSIKDIREKTÖR HARRY SERNKLEF BERÄTTAR, DEL 4

Debut

1951 hade jag min debut som klarinettsolist i Carl Nielsens klarinettkonsert med Sveriges Radio Symfoniorkester (konsertföreningen). Dirigent var professor Tor Mann. Konserten som var en direktinspelning framfördes den 31 augusti kl 21.00 i Musikaliska akademiens konsertsal.

Erbjudandet fick jag efter mitt framförande av konserten för klarinett och piano med pianisten Greta Nilsson-Önstad på Forum i Stockholm. Tor Mann gav mig uppdraget som solist medan det formella sköttes av Sveriges Radio musikchef Per Lindfors. Samma år introducerade jag och Carin Gille-Rybrant "Vier Stücke für Klarinette und Klavier" av Alban Berg. Konserten gavs i Konserthuset Lilla salen, numera Grünewaldsalen.

Året före, i april 1950, hade jag provspelat och blivit godkänd för att spela kammarmusik i Sveriges Radio. Min medverkan som kammarmusiker i radio har pågått i ca 40 år.

Av Willard Ringstrand, Sveriges Radio, blev jag erbjuden att bilda en specialensemble för radiosändningar. Specialensemblen var sammansatt med musiker ur Varietéorkestern. 2 flöjter (piccola), 2 klarinetter (bas), 2 trumpeter, trombon, gitarr och kontrabas. Vi spelade specialarrangerad musik med arrangörer som bl a Julius Jacobssen, Joseph Paschek, Anton Kotazek, Nils Kyndel m fl. Vi sände program i radio under en period av fem år. Jag hade även en blåsoktett som bl a spelade i radio, Järvaoktetten. Här använde jag mig av den skicklige musikern Gunnar Medberg som arrangör och basunist.

Som klarinettist medverkade jag bl a i Max Skalkas, Mårtenssons, Gustaf Skarups och Lundgrens ensembler på radioutsändningar. På I 1 spelade vi även storband och vi hade framträdande vid underhållning för de värnpliktiga och den aktiva personalen. Vi spelade även i radio vid något tillfälle. Jag var dessutom klarinettist i Varietéorkestern och hade uppgifter parallellt som dirigent.

I Varietéorkestern hade vi ett program som Sven-Olof Sandberg var producent för. Schlagerfönstret hette programmet. Det spelade vi dels i radio dels under en turné i Skåne på mindre besättning. Åke Jelving spelade violin och var kapellmästare, Ragnar Dahl piano, Sten Carlberg gitarr, Folke Eng kontrabas, jag själv klarinett, Ulla Christensson sångsolist och Jocke Johansson tekniker SR. Sven-Olof Sandberg ledde programmet.

Spelade även essklarinett till operan "Salome" av Richard Strauss med Sixten Ehrling som dirigent. Året var 1954.

Alla dessa uppgifter lämnade jag för att bli musikdirektör vid Kungl. Västernorrlands Regementes musikkår den 15 oktober 1954.

Kungl. Västernorrlands regementes musikkår

Jag kom som musikdirektör till en musikkår med låg medelålder och det fanns mycket att göra rent musikaliskt. För mig som var intresserad av att arbeta med pedagogiska uppgifter fick jag mitt lystmäte. Jag tog hand om alla klarinetteleverna och hade dessutom åtta elever i musik-, gehörs- och harmonilära. Nils Barreby som var en skicklig musiker och teoretiker och bl a varit anställd som trumpetare i Konsertföreningen i 10 år tog hand om de andra åtta eleverna i musikteori och var även trumpetlärare.

Musikunderofficerarna var musikaliskt mångsidiga och spelade både stråk- och blåsinstrument. Detta att spela både stråk- och blåsinstrument var kännetecknande för främst musikkårer i Norrland och berodde till stor del på klimatet. Det spelades mycket stråkorkester under vinterhalvåret då även lokalfrågan kunde vara ett problem. Under min tid spelade vi också både stråk- och blåsorkester, underhållningsorkester och i ensembler av olika slag. Vad jag höll styvt på var kontinuiteten för blåsorkester ifråga om repetitionsarbetet året om. Vi var i första hand en blåsorkester och det levde vi upp till.

Vi hade rika möjligheter att variera repertoaren och musikutbudet och vi spelade även storband. Jag spelade även kvartett (piano, klarinett, bas och slagverk) i matsalen för att de värnpliktiga mera skulle få den musik som de bättre kände igen. Detta var väldigt uppskattat.

Samtliga musiker deltog i Sollefteå Orkesterförening. Orkesterföreningen hade ett utbud av fyra ā fem konserter per år. Stråkmusikerna var, förutom våra egna, inklusive en utmärkt konsertmästare, amatörmusiker med skilda yrken representerade som lärare, rektor, länsjägmästare, brandmästare och bonde för att nämna några yrkeskategorier. Musikkåren kände stor uppskattning för sina framträdande i olika sammanhang och populariteten steg. Förutom på I 21 och T 3 tjänstgjorde vi på KA 5 i Härnösand och Lv 5 i Sundsvall. När vi spelade på de militära förrättningarna gav vi också konserter i staden och på sjukhus. Fr o m 1955 började vi med vaktparad genom Sollefteå stad varje onsdag. Vi marscherade från regementet till Badhusparken, numera Stadsparken och spelade sedan en timmes konsert på lunchtid. Idén till vaktparaden drog journalisten Hans Ellung, Västernorrlands Allehanda och jag upp. Staden levde verkligen med och uppskattningen lät inte vänta på sig.

På officerskåren bildade vi en blandad kör. Vi träffades och sjöng varje måndag kväll. Initiativtagare till kören var dåvarande majoren Gunnar Henricsson, sedermera chefen för pansarregementet i Strängnäs, och jag. Vårt första framträdande skedde på Regementets Dag i Ullånger i augusti 1955. I samband med rekognosering för korum i Ullånger var jag med kapten Gösta Frohm (initiativtagaren till "Mulleskolan" bl a) hos kyrkoherden Järnefors. Kyrkoherden var en imponerande person på många sätt, inte bara för sin storväxthet och pondus, utan även för sin jargong.

När vi hade samtal med kyrkoherden föreslog Gösta Frohm att biskopen i Härnösand skulle förrätta korum. Kyrkoherden ställde inte upp på detta och han utbrast: "Vi bryter arm om det och musikdirektören kommenderar". Jag kommenderade Färdigställning, Bryt och prästen bröt ner Gösta Frohm som ingenting. Frohm sa då "Vi tar vänster hand", men det blev samma resultat med vänstern. Då sa Frohm: "Det var en djävla präst att bryta arm". Det resulterade att kyrkoherden Järnefors tog hand om korumet. Jag blev sedan erbjuden att bo i prästgården under regementets dag. Att prästen var så stark berodde på att han varit svensk mästare i fribrottning.

Vid Regementets Dag framträdde mkkåren som brukligt är med promenadkonserter och marschmusik m m. De värnpliktiga hade en egen orkester som bestod av dragspelare, violinister och "komp". Officerskårens blandade kör medverkade och musikkårens storband. Just när vi spelade Moonlight serenade så gick ljuset men vi kunde låten utantill och fortsatte att spela. Den augustikvällen var det verkligen upplyst av månsken så många trodde att det var planerat att det plötsligt blev mörkt, men så vaVi höll till i en vanlig kompanilokal och det betydde att när regementet behövde lokalerna så fick vi flytta. Detta inträffade flera gånger under mina fem år på regementet. r inte fallet.

Musikkårens första radiokonsert på 20 år sände vi från Sundsvall vårterminen 1957. Samma år fick vi engagemang i Varbergs Societetspark i augusti månad och vi gjorde stor succé. Detta resulterade i att vi fick förnyat gästspel både 1958 och 1959 fast i den bästa perioden under juli månad.

Musikkårens lokaler i Sollefteå var verkligen inte bra på något sätt och akuusistiskt var det förkastligt. Tack vare att vi hade vaktparad genom staden varje vecka ställde staden eller kommunstyrelsen upp med 50.000 kronor som hjälp till en ny musikbyggnad. Denna gåva kom under överste Reuterswärds tid. Överste von Boisman som efterträdde överste Reuterswärd föreslog att vi tillsammans skulle besöka och bearbeta olika företagsledare för att få bidrag till en musikgård. Sagt och gjort. Vi började med chefen för Cellulosabolaget i Sundsvall direktör Ehnström. Han slog till med detsamma och vände sig till sin ekonomichef Bertil Schele: "Vi skänker 25.000 kronor virke". Vid ett annat tillfälle besökte vid Härnöverken och här fick vi 25.000 kronor. Kempefonden i Örnsköldsvik skänkte 25.000 kronor och när vi besökte kommundirektören Hjalmar Nilsson i Kramfors, sedermera landshövdingen i Härnösand, fick vi 10.000 kronor plus ytterligare 15.000 kronor och på så sätt hade vi genom gåvor fått in ett belopp av 150.000 kronor. Staten eller Byggnadsstyrelsen sköt då till ca 200.000 kronor och musikkåren fick sin musikgård.

När det gällde besöket hos direktör Ehnström i Sundsvall så hade jag förberett detta med ekonomichefen Bertil Schele som själv spelade viola och var med i Sundsvalls Orkesterförenings styrelse. Direktör Ehnström var ordförande i Orkesterföreningen om jag inte missminner mig.

Kungl. Livregementets grenadjärer

Musikgården blev dock inte klar förrän år 1961 och då var jag musikdirektör på I 3 i Örebro. När invigningen gick av stapeln bjöds det in ca 160 personer men jag som hade varit med och aktivt bidragit till musikgården, glömde man bort. Företrädare för musikkåren i Sollefteå ringde till mig på invigningsdagen och frågade varför jag inte var där och då fick jag meddela att jag inte var bjuden.

Militärmusikkåren i Örebro var en populär och bra musikkår och musikerna hade en hög individuell musikalisk standard. De flesta av dom spelade flera instrument. Alla musikerna spelade med i Örebro Musiksällskap eller symfoniorkester. Musikkåren spelade förutom på I 3 också på ArtSS när det gällde tjänsten. Vi konserterade inte bara i Örebro med omnejd utan i hela länet bl a hörde friluftskonserter, skol- och sjukhuskonserter till vardagen. Sekundchefen Per H-son Tamm, var en stor musikälskare som intresserade sig för musikkårens verksamhet både i och utom tjänsten.

År 1960 anordnades 150-årsjubileum av släkten Bernadottes ankomst till Sverige och Örebro. Vid denna högtidlighet var kungaparet närvarande. Jag var dirigent för Örebro kammarorkester som hade uppdraget att spela på museet i Wadköping när kungaparet anlände. Det första Hans Maj:t Konungen gjorde vid ankomsten till museet var att gå bort till mig i egenskap av dirigent och ställde frågor om orkestern.

När det gällde musikkåren spelade vi med olika slag av ensembler inklusive storband. Vi var flera av oss som spelade med dansorkestern Whispering. Musikkåren uppträdde och intresserade sig för olika uppgifter på bästa sätt. Marschmusiken ägnades lika stor omsorg som konsertframträdande. När Kungl. Livregementets grenadjärer och musikkår framträdde kännetecknades det av ett utmärkt förberedelsearbete inför uppgiften. Thor Lennström, en av våra legendariska regementstrumslagare, som jag föreslog till efterträdare för Rune Gustafsson var verkligen en prydnad och han skötte den uppgiften synnerligen väl. Thor Lennström vikarierade också, på min rekommendation, vid några högvaktsförrättningar med arméns musikpluton. Även den uppgiften sköttes på ett utmärkt sätt. Tilläggas bör att musikkåren också gjorde en grammofoninspelning av marscher, direkt efter en högvaktsförrättning. Året var 1962.

Musikutbildningen ägnades stor omsorg. En central utbildning av musikelever, Musik 01, var förlagd till Örebro. Utbildningstiden var två månader. Rune Gustafsson var lärare i trumslagning efter sin egen framtagna instruktion Trum I.

Musikkåren hade även en del engagemang utanför Örebro och bl a spelade vi i Societetsparken i Varberg några veckor på sommaren under fyra år.

Jag hade en del musikaliska uppgifter och var bl a gästdirigent och solist med Örebro-orkestern vid några tillfällen. Som kammarmusiker framförde jag Mozarts klarinettkvintett med Pro Musica-kvartetten där Tibor Fülep var primarie. Jag hade också en del producentuppgifter för Radio Örebro. Musikkåren hade flera radioframträdanden under min tid.

För min del hade jag också samarbete med Karlskoga både med orkesterföreningen där jag varit solist och orkesterklarinettist och med musikskolan där mina tjänster togs i anspråk som klarinett-timlärare. Jag var även timlärare i klarinett vid Örebro musikskola. Dessutom var jag dirigent för KFUM-kören i Örebro i fem år. Lions ungdomsmusikkår var jag med och bildade och var dirigent för under mina örebroår.

Klicka här för att läsa del 5.

Harry Sernklef