VEMS ÄR FRAMTIDEN?
Blåsorkestertraditionen i Sverige är lång och historisk. Blåsorkesterns liv och utveckling har onekligen varit en vital och betydande del av svensk musik- och kulturhistoria. Redan från första delen av 1800-talet utvecklades de militära musikkårerna till viktiga och ganska enastående kulturinstitutioner i det svenska samhället. Inte minst då det gällde fostran och utbildning av unga och nya musiker. Regementsmusikkårerna fungerade t o m ibland som grundskola för musikbegåvade barn, som togs om hand redan i 9-10 års åldern. Sedermera musikdirektören vid Göta Livgarde, Frans Sjöberg, är ett exempel på detta. Dessa musiker blev en resurs, inte bara för militärmusikens speciella behov, utan också som mångsidiga musiker i teaterorkestrar, i underhållnings- och dansmusik, i konstmusikens ensembler från jazzband till orkesterföreningar och symfoniorkestrar. Dessutom verkade ett flertal av militärmusikerna som lärare, fostrare och förebilder i en utbredd verksamhet bland barn och ungdom. Man undervisade och ledde skolmusikkårer, man blev dirigenter och stavförare för amatörmusikkårer och när kommunala musikskolan introducerades på 1950-60 talet, blev man i många fall också de första musikskoleledarna.
Var ensembleformen blåsorkestern, eller om man så vill, musikkåren, verkningsfull och intressant även utanför de rent militära sammanhangen? Kunde den betyda något för den genuint musikintresserade samhället? Obetingat ja måste man svara då vi talar om tiden fram till 1960-70 talen. Sedan kunde var och en börja installera egna stereofoniska ”high fidelity” ljudanläggningar i sina bostäder och på så sätt via LP-skivor och CD-plattor välkomna vilka orkestrar, musikkårer, ensembler och musiker som helst till sin egen ombonade miljö.
Behovet att uppleva levande musik blev mindre och att ta sig till konsertplatser och lyssnarställen kunde och kan idag kännas obekvämt och ”onödigt”. Dessutom innebär det att blåsorkestern /musikkåren har att ”konkurrera” med storartade artister och ensembler i dessa perfekta inspelningar på skilda ljudinspelningar. Trots det lever musikkårer och blåsorkestrar fortfarande, om än i mindre omfattning. Repertoaren, det lyssnaren erbjudes, var och är väl viktig? Eller? Men, viktig för vem? Lyssnaren, den spelande eller bara dirigenten själv? Är det i stället klangen, musikkårens instrumentbesättning, kanske rent av traditionen eller uniformen/klädseln, som fångar och fängslar, ej vad som egentligen spelas?
Historiskt sett var militärmusikkårerna och andra blåsorkestrar musikaliska diversehandlare, som erbjöd det mesta av genrer och stilar. Det var nästan ofrånkomligt att ett konsertprogram skulle omspänna det mesta från en klassisk uvertyr till en aktuell schlagermelodi. I detta program ingick som obligatorium två eller flera marscher. Med andra ord, målsättningen ”något för alla” skulle till varje pris uppfyllas. Detta var ju på många håll den enda levande musik som erbjöds. Inte konstigt att regementsmusiken blev ”folkets orkester”. De flesta musikkårer och blåsorkestrar lever faktiskt med samma repertoarpolitik fortfarande.
De frågetecken och milda kritik jag upplever från lyssnare och musikälskare som hört musikkårer och blåsorkestrar vid konserter och andra speltillfällen är ofta formulerad som ”varför dessa försök att efterlikna något annat”. Behovet att vara musikaliska kameleonter är väl inte detsamma idag som för hundra eller femtio år sedan? Med andra ord, vilken är blåsorkesterns egen identitet? Har den sin egen musik? Är det endast marscherna som är blåsorkesterns musik? Har blåsorkestern sin egen konstmusik, sin egen underhållningsmusik? Har blåsorkestern musik och repertoar som är pedagogisk, utmanande och inspirerande för dagens ungdom?
Som i alla andra former av samspel har den sociala funktionen en viktig plats och är en viktig drivkraft. Det gemensamma ansvaret och lojaliteten delas av orkestermedlemmarna såväl som upplevelsen av tillfredställelse i ett uppnått resultat som publikens och lyssnarens visade och uttalade uppskattning. Denna laganda finns i alla åldrar och på alla nivåer. Generationsklyftor suddas därmed ut.
Idag då så mycket traditionellt musikutövande på de klassiska blåsinstrumenten tycks få en allt mer tynande tillvaro står vi inför en mycket oviss framtid då det gäller blåsmusik och därmed också militärmusik. ”Något måste göras!” är lätt att utropa men att veta svaret på ”vad ska vi göra?” är betydligt svårare. Man kan också med oro fråga sig ”vem ska göra det?”.
I fråga om ”vad ska vi göra?” så gäller det helt säkert att stärka upplevelsen av VI, alltså vår musikkår, vår orkester, gruppens eget värde. Idag finns en tendens att på grund av minskade numerär och vakanser så lever musikkårer och blåsorkestrar sitt liv med ständiga lån och inhyrning av musikanter utifrån som vikarier eller extra musiker. För att göra sin vårkonsert eller liknande måste gruppen utökas med andra från någon annan ensemble eller yrkesmusiker hyras in. Det kanske är så att man lever med orealistiska ambitioner eller hos dirigenten en alltför svag repertoarkännedom. Just repertoarfrågan i sig och motivationen hos ledare och ledningsgrupp kan vara avgörande för att behålla ungdomar, som lagt ner stor möda på att lära sig sitt instrument och välja musikkåren i stället för annan aktivitet, som kan kännas mindre krävande och snabbare resulterande.
Frågan ”vad ska vi göra” ligger förstås tungt först och främst hos musikhögskolor med lärarutbildning, musiklärare, chefer för musik- och kulturskolor och politiker. Men också orkestrar och musikkårer måste skapa sin egen nybörjarverksamhet och plantskola och därmed bli sina egna nybyggare för framtidens blåsorkestrar och musikkårer. Inte litar väl idrottsrörelsens alla föreningar för fotboll, bandy, ishockey, handboll, innebandy etc. på att en kommunal idrottsskola ska förse dem med nya lagmedlemmar. Man arbetar själv med sin egen framtid. Det borde förstås också blåsmusikrörelsen göra. Vem satte ett instrument i händerna på mig en gång i tiden? Jag började spela 1956. Då fanns det ingen kommunal musikskola
Mitt svar på ”vem ska göra det?” är att ansvaret ligger på olika plan, på olika nivåer och med specifikt skilda ansvar. Politikernas ansvar ligger i att säkra förutsättningar och tillväxt av professionella militärmusikkårer såväl som civila, ungdomars förebilder och inspiratörer. Ansvariga för musikhögskolornas lärarutbildning i blåsinstrument och slagverk får ej undervärdera eller negligera ”blåsorkester” som ensembleform i sin pedagogik, metodik och repertoarutbildning. Rekrytering och intag till kommunala kultur- och musikskolor måste på ett märkbart sätt främja möjligheterna för instrumenten i blåsorkester, brassband och storband. Förlagen måste samarbeta med hängivna kompetenta pedagoger och arrangörer/tonsättare för just blåsorkester. Vuxenorkestrarna bör se en möjlighet att driva sin egen juniororkester, vars medlemmar får sin särskilda mentor och förebild i en instrumentkollega i vuxenmusikkåren.
Engagemang måste till för en levande och utvecklande framtid. Vi måste fästa blicken och tänkandet framåt och känna att vi, just vi, anstränger oss.
Torgny Hanson
