En Sam Rydbergdag med svensk marschmusiktradition som förtecken

Vår högtidsdag, Sam Rydbergdagen, firades den 14 november på Restaurang Piperska Muren. Det blev en ovanligt trevlig kväll med många deltagare.

Vår sextett inledde med en härlig klang i marscherna (Sam Rydbergs Vivu Esperanto, Till Fronten och Nordiska Spelen, Fredrick Sandström-du Rietzs I Gevär och Ernst Urbachs Reginamarsch) och i de lättare styckena (Sandströms vals Har Du hört göken? och Hässelbysteppen).

När musikerna upptäckte den legendariske instrumentbyggaren Roland Forslund i publiken, vittnade tre av dem spontant om hans ovärderliga gärning och vad han betytt för var och en av dem. Det passade utomordentligt väl att vår ordförande Stig Wallin strax därefter överlämnade vår förnämsta utmärkelse Pro Musica Militare i guld till Roland; en ovanligt välförtjänt medaljmottagare!

Före avslutningen – som vanligt med mat och sång – höll Arméns Musikkårs chef och dirigent Mats Janhagen ett mycket intressant föredrag med den för många mystiska titeln ”Interpretering av marschmusik”. Alternativtiteln ”På jakt efter den svenska spelstilen” lät betydligt mer spännande. I föredraget redovisade Mats en del rent personliga tankar om vad som karaktäriserar den svenska spelstilen ( fördelningen av de olika funktionerna i en marschs olika byggbitar med den gamla stämbesättningen jämfört med dagens, ”svänget” och ”drivet”, musikaliska karaktär och höjdpunkter – ”snits” i spelet ).

Mats berörde hur den svenska traditionen uppstått. Här bidrog enhetliggörandet i början av 1900-talet av miltärmusiken med bl a musikelevsystemet och så småningom standardiseringen i olika typkårer. Många influenser kom från utlandet ( särskilt från Tyskland men också bl a från Österrike-Ungern och Italien ) och från framstående svenska kompositörer, musikledare och musiker. Mats noterade också att den internationella stämbesättningen ju egentligen inte är anpassad till att spela gamla svenska marscher.

Efter detta mycket kortfattade försök till referat vill jag sluta med Mats konklusioner: Det är inte nödvändigt att gå tillbaka till den gamla svenska stämbesättningen, även om det i många fall skulle underlätta tolkningen, men man måste ha den gamla klangen ringande i öronen för att veta hur man skall överföra karaktär och balans till en symfonisk blåsorkester. Det finns en svensk marschmusiktradition, som absolut är värd att bevaras. Militärmusiksamfundet har ett stort ansvar för detta liksom Försvarsmusikcentrum. En tradition skall vara levande och utvecklas men ha kvar sin bas.

Bo Sten