Det finns bara en väg – framåt!

Per-Erik Laksjö är Försvarsmusikcentrums nye chef, en man med många nya idéer som kommer att förändra musiksverige framöver.

Han började sin musikaliska bana i hemstaden Gävle med att spela klarinett och bli medlem i Gävle Musikskolas Blåsorkester och fick K-Å Nilsson som lärare. Musikskolans målsättning var att bli bäst i hela Sverige och blåsorkestern blev också mycket bra och fick göra utlandsturnéer m.m. Av de 60 deltagarna blev ett tiotal yrkesmusiker och ett femtontal musiklärare.

Per-Erik funderade själv på att bli musiker efter att ha bytt instrument till fagott, något som han fortfarande använder i Järfälla blåsorkester, en orkester som består av tidigare yrkesmusiker och mycket duktiga amatörer. När han var 16 år sökte han till Musikaliska Akademien men kom inte in efter sitt första prov. Då blev han naturligtvis besviken och eftersom han senare upptäckte att han trivdes med det militära systemet när han gjorde sin värnplikt i Gävle, blev yrkesmilitärbanan det han kom att ägna sig åt.

Innan Per-Erik Laksjö blev chef för FömusC var han personalchef för Nordisk Battle Group, en uppgift som är synnerligen kvalificerad och svårersatt varför många tvekade om han skulle få möjligheten att bli chef för FömusC. Han vet att ämnet diskuterades på högsta nivå, där även ÖB var inblandad, och han tolkar sin utnämning som att alla tycker att militärmusik är viktigt. På det sättet har Per-Erik nu knutit ihop säcken – som ung ville han bli musiker, nu är han chef för en stor musikorganisation.

Med Per-Erik Laksjö har Försvarsmusikcentrum fått en chef med stora framtidsvyer. Hans uppgift är ju inte att vara musiker men att känna till hur musiker resonerar underlättar definitivt arbetet. Att han har nya idéer och intressanta vyer framgick av vårt resonemang när vi träffades.

Vad är det då som kräver en omedelbar lösning?
– Två stora problem måste i första hand lösas och det mest primära är lokalfrågan, svarar Per-Erik Laksjö. I dag bussas de värnpliktiga till Sickla, en förort söder om Stockholm, för att kunna repetera i Blåsarsymfonikernas konsertsal och därefter tillbaka till Kungsängen som ligger ca tre mil norr om Stockholm. Så kan det inte få fortsätta så länge till.

– Det andra problemet, fortsätter Per-Erik, som vi inte kan påverka direkt är den, som jag uppfattat det, dåliga utvecklingen av blåsare på våra musikskolor, vilket ger en mer och mer begränsad tillgång på duktiga värnpliktiga. Här måste vi bedriva en påtryckande verksamhet tillsammans med övriga intressenter och även medverka till att blåsmusiken blir mer populär bland de unga. En förutsättning för det sistnämnda är att vi alltid kan visa upp en professionell verksamhet.

Det är skönt att höra en entusiastisk ny chef tala om sin uppgift på det engagerande sätt som Per-Erik Laksjö gör. Det bådar gott för framtiden och därför känns det naturligt att önska honom lycka till i sin nya verksamhet.

Stig Wallin