FRIDERICUS-REX-GRENADIERMARSCH, Ferdinand Radeck

Återigen ett exempel på en marschkompositör som är känd för en enda mycket känd och mycket spelad marsch och icke för några andra marscher. Fridericus-Rex-Grenadiermarsch kom helt oväntat 1867. (Titeln syftar givetvis på den preussiske kungen Fredrik den store, 1712-1786.) Någon särskild anledning då till ett dylikt storslaget verk kan inte spåras, liksom att något sådant inte heller kunde förväntas från kompositören ifråga. Men det räcker för att bekräfta hans kompetens.

Ferdinand August Radeck (1829-1903) var preussisk militärkapellmästare, född i fästningen Spandau vid Berlin. Musikaliskt begåvad blev han militärmusiker och övertog 24-årig 1853 tjänsten som "Stabshoboist" dvs ledare för musikkåren vid 6. Infanterie-Regiment i staden Posen. Han deltog 1866 i det böhmiska fälttåget och slaget vid Königgrätz. Året därpå tog han avsked och blev kaserninspektör och senare kunglig garnisonsförvaltningskontrollör i Posen. Han förblev dock i förbindelse med sin musikkår och sin efterträdare Appold.

Fridericus-Rex-Grenadiermarsch, som han liksom krönte sin kapellmästarbana med, erövrade strax alla preussiska garnisoner och fastställdes redan i augusti 1867 som armémarsch med nr AM II, 198. Inte mindre än 20 % av alla preussiska och badiska infanterimusikkårer blåste den som regementsmarsch. I Förbundsrepubliken Tyskland är den marsch för 10. Panzer-Grenadier-Division och Wehrbereich-Kommando I. Efter fyra upptakter följer två gånger 16 takter, tills trion sätter in med tre strofer av sången "Fridericus Rex" (opus 61) av Carl Loewe (<1796-1869) med text av Willibald Alexis (dvs Wilhelm Häring 1798-1871). Basstämman i trion utgöres av Der Hohenfriedberger.

Efter första världskriget fick marschen sin glans och sitt värde, då ett helt folk sökte tröst i dess klanger. Inte en konsert utan att man ropade "Fridericus". Redan de första takterna kunde var och en, och en hel generation upplevde den. Toeche-Mittler skriver att då kapten Kuckertz 1988 med sin Heeresmusikkorps 1 i Hannover spelade den med de bägge fjärdedelsnoterna i upptakten fram till den sista strofen något hårt och retarderande, kände man den gamle Fritz komma än en gång för att åter hjälpa sitt folk. "Detta var Preussen, och dylik musik kunde inte ersättas".

Lars C Stolt