I GEVÄR!, GENERAL CEDERSCHIÖLD, I SOMMARSTADEN, Per Grundström
Då man tänker på svensk militärmusik under förra hälften av 1900-talet framstår Per Grundström (1886-1975) i ett förklarat skimmer. Som Svea livgardes legendariske musikdirektör under dess storhetstid betraktades han allmänt som militärmusikens främste musikledare, och dessutom komponerade han marscher av högsta klass. Då Militärmusiksamfundet grundades 1965 var det självklart att den som betytt så mycket för svensk militärmusik som Per Grundström skulle kallas till hedersledamot, något som han med största intresse accepterade. Det var verkliga högtidsstunder då vi i samfundet fick lyssna till hans med humor och lätt ironi framförda minnen.
Per Grundströms mest kända marsch är General Cederschiöld, som hör till praktblomstren i den svenska marschfloran. Den skrevs 1936 med titeln överste Cederschiöld, tillägnad chefen för Kronprinsens stab och den nye sekundchefen för Svea livgarde, överste Hugo Cederschiöld. Då ”Tattarhugo”, som malisen kallade honom, året därpå blev generalmajor, titeländrades marschen till General Cederschiöld. Efter uruppförandet på Skansen lär Hjalmar Meissner, fd musikdirektör vid Kalmar regemente, ha tyckt att den var ett bra marschpotpurri - elakt sagt av en kollega, som själv inte lyckats i genren. Det berättas emellertid att vissa tongångar i marschen, som påminner om Under dubbelörnen, fick ett par musikunderofficerare i musikkåren att spela Grundström ett spratt. Han marscherade stundom med musikkåren under marschen till slottet, och de två kumpanerna, som hade ledande stämmor, hade kommit överens om att till synes oförhappandes halka över på den österrikiska marschen. De ursäktade sig sedan inför musikdirektören med att det var lätt gjort med huvudet fullt av marscher. Marschen var 1954-94 Härnösands kustartillerikårs (från 1962 -regementes) marsch. Regementet (KA 5) lades ned 1994 och ersattes av Norrlandskustens marinkommando, som övertog marschen. Numera är den Härnösandsgruppens marsch. Ur marschen hämtades 1987 igenkänningssignalen för KA 5 av Per-Anders Erixon.
Grundströms första marsch var I gevär!. Den skrev han 1904 som 18-årig musikfurir under intryck av detta gevärsrop från gevärsposten för uppställning av högvaktsstyrkan på Kungl Slottet. Trots sin höga kvalité var marschen ledig, då den 1958 antogs som Norrlands signalbataljons marsch. Efter att förbandet 1987-94 varit regemente och därefter kår, upphörde det 2000 som självständigt förband för att ingå som bataljon i Norrbottens regemente.
Marschen I sommarstaden skrevs till utställningen i Halmstad 1912. Ett halvsekel senare kom den mera allmänt att tas upp på repertoaren i och med att den blev signaturmelodi i en serie med musikkårskonserter på Skansen och titeln därmed kom att även avse Stockholm. Från omkring 1965 har den mycket spelats som Hallands regementes defileringsmarsch, och på de taptoföreställningar som ägde rum i Göteborg på 1970-talet spelades den som Gothenburg Tattoo March. Den fastställdes 1973 även som Flygvapnets Halmstadsskolors marsch, men efter protester från Hallands regemente (nedlagt 2000) byttes marschen 1991 ut mot Svensk entrémarsch av Claes Söderlund. Emellertid var denna ursprungligen tillägnad Ing 2, varför förändringen kan diskuteras.
Per Gustaf Adolf Grundström föddes den 18 juli 1886 i Svea livgardes församling i Stockholm som son till en fanjunkare. Tretton år gammal anställdes han 1899 som musikelev vid Svea livgarde under musikdirektören Johan Kjellberg. Hans instrument blev klarinett. Vid Musikkonservatoriet studerade han bl a violin för Johan Lindberg och kontrapunkt för Ernst Ellberg och avlade redan 1906 militär musikdirektörsexamen. I och med detta befordrades han från musikfurir till musiksergeant av 2 kl.
Av den nyutnämnde chefen för Hallands regemente, överste Emil Mörcke blev Grundström 1909 tillfrågad om han kunde tänka sig att överta ledningen av dennes musikkår, som var ganska nedgången. Dess förre musikdirektör, Lars Zetterqvist, hade förmodligen inte lagt ned tillräcklig tid på musikkåren, då han förenade flera tjänster, vilket var vanligt på den tiden. Den sista dagen på året 1909 blev Grundström musikanförare med fanjunkares grad vid Hallands regemente i Halmstad. Först 1912 blev han utnämnd till musikunderlöjtnant.
Förutom regementsmusikkåren ägnade sig Grundström under sina år i Halmstad åt att dirigera manskörsångsföreningarna Halmstads Sångarförbund och Harplinge Hembygdskör. I Hallands Läns Sångarförbund var han förste länsförbundsdirigent och hedersledamot och hedersdirigent i samma förbund. Han var med och stiftade Halmstads Orkesterförening och var dess dirigent 1916-26. Till musikdirektör med löjtnants tjänsteställning befordrades han 1920. I Halmstad träffande han även sin blivande hustru Helga Högfeldt, med vilken han gifte sig 1911.
Då musikdirektörsbefattningen vid Svea livgarde blev ledig 1926 efter Emil Hessler, sökte och fick Grundström den. året därpå fick han kaptens tjänsteställning. Fram till sin pensionering 1944 ledde han Svea livgardes musikkår. Grundström var en sträng och stundom barsk ledare, som lockade fram det bästa av varje musiker. Under hans ledarskap glänste och gnistrade det om Svea livgardes musikkår. Musiker vittnar om hur hans överläpp krusades, då han särskilt fångades av ett musikstycke.
Mellan 1936 och 1944 var Grundström dessutom rådgivare åt chefen för armén i militärmusikfrågor och inspektör för armémusiken. Han satt även som ledamot, sakkunnig och ordförande i skilda utredningar och kommittéer rörande militärmusik. Grundströms åsikter om den svenska militärmusiken framgår av det minnestal han höll vid Svenska Militärmusikdirektörsföreningens 50-årsjubileum 1968, i vilket han som ”Elaka herrn” granskade densamma. Talet återges i Marschnytt 131.
Efter pensioneringen ledde han Stockholmspolisens musikkår 1944-64. ända från 1928 till 1964 var han lärare i instrumentalmusik vid Stockholms folkskolor. Gästdirigent var han vid Stockholms Konsertförening, Göteborgs Symfoniorkester, Malmö Konserthusstiftelses symfoniorkester och Jönköpings Orkesterförening. Han gjorde en lång rad grammofoninspelningar med Svea livgardes och Stockholmspolisens musikkårer.
Han blev associé av Musikaliska akademien 1932, ledamot 1971, och hedersledamot av Militärmusiksamfundet 1966. Han var riddare av Nordstjärneorden, Vasaorden, första klass, Belgiska Leopoldsorden med svärd och Spanska Militärförtjänstorden, vita korset, officer av Lettiska Tre stjärnors orden samt innehavare av Konung Gustaf V:s jubileumsminnestecken med anledning av 70-årsdagen, SOR:s förtjänstecken, Musikaliska akademiens jetong och Militärmusiksamfundets förtjänstmedalj Pro musica militare i guld. Per Grundström avled den 25 april 1975 i Stockholm.
Som marschkompositör var Grundström en av de främste i Sverige om än inte kvantiativt så kvalitativt. Hans 20-tal marscher, inklusive de ovan behandlade, är av hög kvalité och man kan bara beklaga att han inte komponerade under den sista delen av sitt liv. Vi i Militärmusiksamfundets styrelse var bjudna på middag hos Per Grundström under senare delen av 1960-talet, och jag erinrar mig hur hustrun Helga tyckte att han skulle komponera och från vinden plocka fram där förvarade alster.
Förutom I gevär! efterlämnade han från sin första tid vid Svea livgarde Beväringsliv, Souvenir och Impromptu. Beväringsliv bygger på de hornsignaler som en beväring vid Svea livgarde hade att rätta sig efter vid seklets början. De uppfordrande tonerna av signalen Uppställning inleder marschen, som i övrigt innehåller Inryckning, Svea livgardes igenkänningssignal, såväl den gamla som den nya (den nya inleder trion; bytet av signal skedde vid denna tid), och slutligen Tropp.
Historien bakom marschen Souvenir är följande. Fabrikör Olof Hult på Essingen var en stor militärmusikvän, och hans vänner bland musikunderofficerarna vid Svea livgarde brukade uppvakta honom med musik. Per Grundström berättade att han trots sin ungdom fick vara med och spela klarinett för fabrikören, vars generösa traktering även kom den unge musikfuriren till del. Som tack komponerade han marschen Lefve Olof! eller Olof-marsch, daterad Olofdagen 1906. Senare fick marschen namnet Souvenir d’Essingen (Minne av Essingen) eller rätt och slätt Souvenir. Tilläggas kan att fabrikörens hustru redan året före fått en marsch av Grundströms kamrat i musikkåren Otto Östman. Marschen Impromptu (av latin ”i beredskap”) skrevs 1907.
Förutom I sommarstaden skrev Grundström under tiden i Halmstad Kometen, som fick sin titel av Halleys komet, som våren 1910 passerade i närheten av solen och väckte stor uppmärksamhet på jorden. Hallands regemente firade 1924 sitt 300-årsjubileum, och Grundström komponerade till detta en festmarsch, kallad 300-årsdagen. Då denna spelats vid andra evenemang har den i regel haft den mera allmänna titeln Festmarsch.
En tyvärr sällan spelad marsch av Grundström är Till strid!, en fanfarmarsch med pukor och fyra fanfartrumpeter, förmodligen tillkommen under Halmstad-tiden.
En annan marsch hade ursprungstiteln Militärmarsch, men är mera känd under namnet Takt och ton, en titel den fick i samband med att den utgavs i tryck 1947. Den fick tredje pris i tävlingen om marsch för I 6 1945 och antogs 1949 som Luleå luftvärnskårs marsch. Från 1975 var förbandsnamnet Luleå luftvärnsregemente och från 1994 Norrlands luftvärnskår, och 2000 upphörde det som självständigt förband för att ingå som Norrlands luftvärnsbataljon i Norrbottens regemente.
Grundströms sista marsch är den utomordentliga Svensk polismarsch, som han skrev inför Stockholmspolisens musikkårs 25-årsjubileum 1962. Avsikten var att få fram en särskild polismarsch. Valet stod mellan Kometen, I sommarstaden och denna nykomponerade marsch, och det blev sistnämnda som valdes till Svensk polismarsch och kom ut på skiva. De andra två spelades in vid samma tillfälle, men gavs ut först senare med titlarna Marsch nr 1 respektive nr 2, då de verkliga titlarna inte använts vid uttagningen och inspelningen. Namnet Svensk polismarsch gör tyvärr att denna fina marsch inte blir så mycket spelad som den musikaliskt förtjänar. Det väckte emellertid en viss uppmärksamhet, då länspolismästaren i Stockholms län Sven-åke Hjälmroth på en middag 1993 hos kommendanten i Stockholm general Göran De Geer hedrades med Svensk polismarsch, men var helt oförstående och hade ingen aning om vad som spelades. I ärlighetens namn är nog detta förhållande inte ovanligt, och inte ens mången marschhonorär känner till sin egen marsch.
En annan tidig marsch av Grundström som tyvärr fallit i glömska och inte kunnat återfinnas är Exercismarsch. Slutligen bör nämnas de sex skolmarscher Grundström skrev som musiklärare vid Stockholms folkskolor, nämligen Examensmarsch, Idrottslov, Med fart och kläm, Med klingande spel, Utflyktsmarsch och Festmarsch (ej att förväxla med ovannämnda Festmarsch). Det är nog många som minns dessa marscher från sin skoltid, då de spelade med i dåtidens talrika skolmusikkårer, som offrats för vår tids musiksmak och värderingar hos de styrande på området.
Lars C Stolt
