VAREN SVENSKE!, GULA BRIGADEN & LOTTA SVÄRD, Joel Olsson

Förr var fosterländska titlar vanliga på marscher, inte minst på 1800-talet. Frågan är dock om inte den mest fosterländskt sinnade av våra svenska marschkompositörer var Joel Olsson (1882-1966), åtminstone om man skall döma av titlarna på hans marscher. Han var visserligen verksam på 1900-talet, men tar nog priset även om man även räknar med 1800-talet. Eller vad sägs om titlarna Leve Sverige!, Varen svenske!, För fädernebygd, Fosterlandet och För kung och land?

Joel Olsson föddes den 11 augusti 1882 i Stora Skedvi i Dalarna som son till en banmästare. Hans första militära tjänst var som hornblåsare vid Södra skånska infanteriregementet 1905-08. Hans huvudinstrument var flöjt och violin. Han hade dock redan dessförinnan inlett studier vid Musikkonservatoriet, där han studerade i omgångar 1903-15, bl a instrumentering för E Ellberg, och avlade militär musikdirektörsexamen 1910 och pianostämmarexamen 1914. Han anställdes 1910 som musikdistinktionskorpral vid Svea livgarde och blev efter musikdirektörsexamen samma år konstituerad musiksergeant av 2. klass, utnämnd 1912. Han var 1908-09 anställd som flöjtist i Hovkapellet och var 1915-17 violonist i Berns orkester i Stockholm. Han var även förordnad som musiklärare vid Kraftska skolan och Kungsholms folkskola 1910-17.

År 1917 blev han musikfanjunkare vid Dalregementet och tillträdde samma år tjänsten som musikunderlöjtnant, från 1920 med titeln musikdirektör. Han fick löjtnants tjänsteställning 1922 och kaptens 1932 samt förtidspensionerades 1941 och överfördes till reserven, där han kvarstod till 1947. Mellan 1941 och 1945 var han bok- och arkivofficer vid depån. Han var initiativtagare till Dalarnas Orkesterförening i Falun och dess dirigent 1919-49, dirigent för Falu Musiksällskap 1921-38, för Falu Kvartettsångarförbund 1922-41 och för Dalarnas Sångarförbund 1923-41, varefter han blev hedersdirigent i dessa sångarförbund och i Dalarnas Orkesterförening. Från 1924 var han ledare för Falu stads folkskolors gossmusikkår. Hans musikaliska kvalifikationer togs även i anspråk av frimurarna, där var en intresserad medlem. Han avled den 27 februari 1966 i Falun.

Av hans utmärkelser kan nämnas att han var associé av Musikaliska akademien, riddare av Vasaorden första klass och innehavare av Sveriges Orkesterföreningars Riksförbunds förtjänsttecken, Svenska Kvartettsångarförbundets förtjänstecken och Dalarnas Sångarförbunds förtjänsttecken.

Eftersom Joel Olsson var mas och musikdirektör vid Dalregementet och Gustav Vasas minne särskilt hyllas i Dalarna låg det kanske nära till hands för honom att anknyta till detta minne och ge en marsch titeln Varen svenske!. Detta är nämligen ett uttryck som tillskrivits Gustav Vasa. Enligt en gammal handskrift brukade kung Gösta efter måltiden vid brasan tala till sina barn, varvid han skulle ha förmanat dem: "Gören nödde krig, onödd fred, men hotar grannen så slåen till: varen Svenske". Jämför Daniel Fallströms dikt "Varer svenske!", där uttrycket anges som Gustav Vasas valspråk och "gamla lösen". När Joel Olsson komponerade marschen är icke känt, men eftersom den även har honorärtiteln Överste Salwén och Rikard Salwén var chef för Dalregementet 1926-33, bör den ha tillkommit på 1920-talet. (I modern tid har valspråket "Varen svenske" för övrigt även tillskrivits Per Albin Hansson.)

Marschen Gula brigaden är uppkallad efter ett svenskt förband med detta namn under trettioåriga kriget, så kallat på grund av det gula inslaget i uniformen. Dess gardeskompani ledsagade Gustav II Adolfs lik till Sverige och utvecklades sedermera till Svea livgarde. På 1900-talet användes namnet Gula brigaden på två i följd till Svea livgarde anknutna brigader i krigsorganisationen. Då försvaret 1994 omorganiserades med brigader även i fredstid, föreslogs att den av Svea livgarde uppsatta brigaden skulle heta Gula brigaden, men det blev i stället Livgardesbrigaden, som dock försvann vid den stora försvarsnedskärningen 2000.

Runebergs Lotta Svärd stod som förebild för lottarörelsen, som uppstod i Sverige 1924 och för vilken Joel Olsson skrev marschen Lotta Svärd. I denna för Sverige ovanliga marsch påminner temat i första reprisen om den kända ryska marschen Slaviskans avked, som skrevs 1912 av Joel Olssons ryske kollega Vasilij Agapkin. I den känslosamma moll-trion hörs plötsligt en gammal signal från Rommehed, Dalregementets övningsplats.

Joel Olsson hör väl inte till våra mest kända marschkompositörer, men förutom två symfonier, sviter, frimurarekantat för soli, manskör och orkester, valser, av vilka "I våretid" är mycket spelad, och sånger komponerade han ett 20-tal marscher, vara tre överste-marscher. Förutom de ovan behandlade tre marscherna skrev han bl a Brudmarsch (lär vara den av allmänheten mest kända), Folkskolans marsch, Fosterlandet (även med titeln Överste Andén och tillägnad chefen för Dalregementet 1933-40 Anders Andén), För fädernebygd (inleds med Uppställningssignalen), Högtidsmarsch, Kronprins Gustaf Adolf (tillägnad dåvarande kronprinsen, sedermera kung Gustaf VI Adolf), Leve Sverige! (den mest spelade av Joel Olssons marscher; andra reprisen är lånad från Johan Kjellbergs Överste Hult), Minne från Dalarna, Svensk armémarsch (prisbelönt i Svenska Underofficersförbundets marschpristävling 1916) och Överste Sjögreen (tillägnad chefen för Dalregementet 1916-26 Axel Sjögreen). Han skrev även två marschvisor: Dalregementets marschvisa (För kung och land) och Tunga pluton. (Den sistnämnda är ett exempel på det säregna militära språkbruket att strunta i bestämda artikeln i substantiv som slutar på -on.)

Lars C Stolt